Lost at sea
Är du en sådan som jag som kan tappa bort dig själv i dina tankar? Fullständigt drukna inom dig själv så att precis allt runtomkring dig försvinner in i tomma intet?
Inte? Good for you.
När jag väl börjar tänka finns det inget slut. När jag väl börjar rannsaka mig själv, sådär som jag gör ibland, alldeles för ofta. Ibland blir det för mycket, ibland vill jag uppriktigt sagt bara skrika, högt. Fylla mina lungor med luft och skrika tills jag svimmar. Varför?
Det finns inget riktigt svar på den frågan. Jag är bara arg, irriterad, förvirrad, bortkommen i mig själv. Kommer på mig själv med att vara olycklig, och sedan viftar jag bort mina känslor med tankar som brukar lyda ungefär "det finns de som har det betydligt värre, vad ska du gå runt och deppa för? Du har det bra ju!".
... Nåväl. Jag vet inte riktigt vad jag ville ha sagt med det här inlägget, kände bara att jag ville skriva lite. Nu ska jag försöka trycka undan mina känslor, ytterligare en gång, och fixa lunch.